Beskrivning
Drama i 12 bilder. Pjäsen finns utgiven i bokform, senast i Dagerman: ”Teater 2”, Norstedts 1982. Den yttersta dagen blev Dagermans sista pjäs. Ursprungligen skrevs den för radion, men är också en utmärkt scenpjäs. Dialogen är förtätad, stundtals besvärjande. Språket laddat, symboliskt, utan att vara tungt eller överlastat. Pjäsen är allmängiltig och mycket aktuell. Den erbjuder dessutom intressanta rolluppgifter. Bonden Magnus är besatt av en gammal skuldfråga: Om han kört hem den berusade mjölnarsonen, hade kanske inte denne fallit i forsen och drunknat. Märta försöker lindra med sin religiositet. De andra försöker ingenting, det angår dem inte. Lennart är förblindad av sitt hat till fadern. Dessutom har han ett förhållande med Siv och som måste hållas väl dolt. Siv går från rädsla till resning, även om också hon slutligen sviker. Hennes möjligheter är pjäsens ljus, hennes villrådighet, är inte den vår? Tora anklagar och plågar sig själv, främst för en abort (”Jag har mördat”) och ett misslyckat självmordsförsök. Alla är de snärjda och trångbröstade mot varann. Bara Magnus har hitintills insett att varje människa måste ta sitt ansvar. Lika väl som han hade kunnat hindra drunkningsolyckan, kan mordet på honom i slutet undvikas. Nu mördas han dock. För sent vaknar de andra. ”Plötsligt ställs de inför kärnpunkten i all mänsklig moral: det är inte likgiltigt om döden avbryter oss i en god gärning eller i en ond handling”, som Dagerman säger. Roller: Bonden Magnus, hustrun Märta, sonen Lennart, dottern Tora, lillpigan Siv (16 år) och tre mjölkkunder (två män och en kvinna, mindre roller). Scenbild: 8 spelmiljöer (antalet kan minskas). Speltid: Helaftonspjäs. – LJ
