Beskrivning
Låt människan leva! hade sin urpremiär på Göteborgs stadsteater 1949. Den spelades tillsammans med Strindbergs ”Fordringsägare”. Den är befolkad både av historiska gestalter och av anonyma personer: Giordano Bruno, Jeanne d’Arc, Jesus, Sokrates, en lynchad afroamerikan, en 17-årig motståndsman från andra världskriget och så vidare. Det gemensamma för dem är att de är döda, offer för mänsklig intolerans och människors våld. De anklagar nu en osynlig domare – om denne domare finns – men också varandra medan de lägger fram sina ”fall” för publiken. Alla har ju tillgång till facit, men ändå undrar dessa martyrer varför det gick som det gick, och vem man skall anklaga. Undantaget är Jesus, som ju skulle offras. Men också han undrar och anklagar, milt, de övriga: – Vad han begär är inte några förhoppningsfulla ord, utan verkligheter. Därför ville jag gärna be er att inte vara så onda och grymma utan i stället så mycket som möjligt försöka visa era goda sidor, som jag vet att ni också har. Det skulle göra det lättare för mig inför min far. Och det skulle hjälpa mig att inte också börja misströsta. Men pjäsen slutar inte i misströstan utan via en klart positiv och optimistisk ton, förmedlad av det klassiska kärleksparet Paolo och Francesca: – Det är livet som är mäktigt och inte döden. Det är det som är stort och oändligt – fastän människan gör allt för att förneka det. Låt människan leva! är en effektiv enaktare, där mörker och ljus utgör de vitala delarna av scenografin. Till detta kommer stora musikaliska möjligheter. Men det viktiga är att i första hand fylla scenen med text – inte med utstyrsel. Pjäsen finns tryckt bl a i Pär Lagerkvist: ”Dramatik 3” (Bonniers, 1956). Roller: 14, varav 10 män och 4 kvinnor. Scenbild: I huvudsak en ljuskägla. Speltid: Knappa 60 minuter. – AS
