Beskrivning
Ingick i LÄNK 2014. Rollerna THE GAHAHAMUKA, de tystade, kan spelas av tre till tio skådesperare, dessa är ej inräknade i de sju rollerna. Mellan april 1994 och juli samma år dödades nästan en miljon tutsier av hutu-nationalistiska milisgrupper i Rwanda. Massakern var kulmen på en långlivad etnisk motsättning mellan de båda folkgrupperna, som länge levt i samma region och talat samma språk, men där minoriteten tutsi länge hade kontroll över makt och inflytande i landet. Mördarnas barn utspelar sig i dagens Rwanda, 18 år efter massakrerna. Tre ungdomar spelar fotboll på en kulle och drömmer om att VM åter ska komma till Afrika. Plötsligt hör de en sång från byarna nedanför. Machetesången. Det kan bara innebära en sak. Deras pappor är på väg hem. Ingen av ungdomarna har någonsin träffat sina pappa. Eller så minns de inte. Papporna har suttit fängslade i minst femton år. De har dödat tusentals. Nu är de fria och på väg hem till sina familjer. Skall de tas emot som hjältar? Som mördare? Och hur blir det med tutsiflickan Esperance, för alltid märkt av machetehuggen? Eller hennes lillebror Emmanuel som fötts med HIV och som är resultatet av en våldtäkt? Finns det hopp för försoning eller kommer våldet tillbaka? Några kommentarer om kön och färg från Riksteaterns dramaturgiat: Vi läser Mördarnas barn som, bland annat, en skildring av hur våld och maskulinitet är sammanvävda – i Rwanda liksom i de allra flesta samhällen i alla delar av världen. Vår erfarenhet är att maskulinitet kan gestaltas på en scen oavsett en skådespelares privata könstillhörighet. Ofta kan en gestaltning till och med vinna på att det finns ett för publiken uppenbart glapp mellan skådespelarens och rollens könsuttryck – det kan ge kreativa möjligheter att berätta om maskulinitet som kulturella föreställningar om våld som pojkar och män ofta tvingas förkroppsliga och som flickor och kvinnor ofta tvingas förhålla sig till. Vår rekommendation är att, oavsett ensemblens sammansättning, låta karaktärerna i Mördarnas barn föreställa det kön de är skrivna som men att gärna arbeta med gender-blind casting. Vi läser pjäsen som en berättelse om allmänmänskliga teman som våld, kön och makt. Den utspelar sig i en specifik kontext, Rwanda, och mot en specifik historisk bakgrund, folkmorden 1994. Vår erfarenhet är att research om den specifika kontexten kan bidra till kreativa möjligheter i gestaltningen, liksom att även knyta an berättelsen till ensemblens egna sammanhang och erfarenheter av berättelsens tematiker. Det är författarens och vår uttryckliga önskan att den ensemble som gestaltar Mördarnas barn med icke-svarta skådespelare undviker black face-sminkning – det är en teatertradition som bär på en rasistisk historia. Vi rekommenderar colour-blind casting som princip.
