Beskrivning
"Nattens drottning – ett rekviem över en fattig kvinna – är skrivet för radio, men med lite fantasi och handlag kan den överföras till scenen utan allt för stora svårigheter. (Urpremiär på scenen 1958, Norrby Teater, Fagersta). Pjäsen är en av Höijers varmaste och mest kärleksfulla. Den gamla Karin Storm är död. Kvinnan från begravningsbyrån har nyss tvättat och svept henne. Kvinnan samtalar med Karins son Ivan, bl a om blomman som står på ”pilistalen”. Det är en Nattens drottning som på sätt och vis står i centrum av den berättelse som sedan kommer. Grannarna – revolutionären Persson och Tant Persson kommer. De kommenterar båda Karins liv från var sina utgångspunkter – och även blomman … ”Blomman hennes slog ut, å så slog hon själv ut – som en blomma – inför våra ögon” … ”Minns du, va?"" – ”Om jag minns den natten? Visst minns jag, det var någon gång strax efter midnatt. Jag vakna av att hon ropa på mig …” I korta och intensiva bilder spelas sedan glimtar ur Karin Storms liv fram – blomman som slagit ut får henne att berätta om sitt liv för Ivan. Hon tyckte så mycket om att dansa – man kallade henne ”Nattens drottning”. Hon möter Storm och gifter sig med honom. När Ivan kommit till världen, fortsätter Karin Storm att gå på dans, uppmuntrad av sin man. Så en nyårsnatt är hon på dans – dansar med en ”dom kallar Finken”. Plötsligt står Storm i dörren – svartsjuk och misstänksam. Karin känner det som om han varit falsk och usel när han uppmuntrat henne att gå och hon ger sig in i en farlig lek – dansar hårt tryckt intill Finken – ”akta dig för helvete, jag tar dig utanpå …” När dansen är slut, är Storm borta. Karin springer efter hem. Storm har låst dörren, vill inte släppa in henne, skäller henne för hora och luder. Hon tar sig in genom att krossa ett fönster. Sedan är det färdigdansat. Storm grubblar och super, slutar i gruvan. Karin får försörja familjen med städning och tvätt. Han hånar henne och misshandlar henne när han har sina perioder. Men det kan vara annorlunda också. En gång kommer han hem med en blomma – ”ett enda blad i en ansjovisburk”. Det är den som blommar nu strax innan hon själv ska dö – ”farsans blomma”. Trots förnedringen, fattigdomen och eländet, känner hon stor ömhet och kärlek för ”farsan” som är borta för länge sedan. Tillbaka i rummet hos den döda kvinnan i scenen ”Rekviem”: tvärs igenom rekviem kommer Karin Storms röst, talar till Ivan om glädjen i att dansa, att skratta. ”Vad dansar du inte för, du med? Å aldrig skrattar du heller. Ivan”. ”Tänk om du med har dansen i blodet!” Pjäsen är skriven för radio och tryckt i Svenska Radiopjäser 1951, Sveriges Radios förlag. Roller: 3 kvinnor, 4 män (vid överföring till scenen ev 4 kvinnor och 4-6 män). Scenbild: Ett rum i en arbetarkasern (ev också ett antal andra miljöer). Speltid: ca 60 minuter. –E B"
