Beskrivning
Andra och sista delen av den diptyk som började med Heterofil. Pjäsen vill fördjupa undersökningen av de normer och mer eller mindre uttalade överenskommelser som präglar delar av våra liv. Den försöker precis som Heterofil att driva idén om språket som en upprätthållare av våldsstrukturer i vardagen och vill undersöka det våld som vi utsätter varandra för genom att benämna vissa saker och ta andra för givna, genom att låta vissa företeelser vara underförstådda. Den vill problematisera det som anses normalt, begrepp och företeelser som används utan att vi någonsin egentligen ger dem ett innehåll, ord som vi bygger vår världsbild och vår samhällssyn på, ord som normal, förhållande, familj, respektive etc. Så här skriver recensenten Theresa Benér: "Här talas om skottet, om en kniv som skar genom en arm, om en takterrass med piskställning – tre vägar mot ett tänkbart självmord, som kanske aldrig ägde rum. Här finns uppgörelser med ett diffust Du, som kan vara en dömande förälder, en svekfull partner eller en osynlig, förtryckande norm, som aningslöst förmedlas av personer med den symboliska makten". Manuset har tre karaktärer, och könsfördelningen är upp till ensemblen. Förutom några få instruktioner om rytmiseringar så saknas scenanvisningar, men en scenografisk bild från urpremiären på Teater Weimar 2009 finns angiven: en grön gräsmatta som täcker både scenen och publikens väg till sina platser, blommor och fjärilar. Naturen helt enkelt."
