Beskrivning
"Pjäsen är tillägnad Gunnar Ollén. Utgiven på Tidens förlag 1950. Handlingen i pjäsen tilldrar sig ""i en skogs- och fjällby belägen sju mil fågelvägen från civilisationen "". Jägmästare Stark har en villa där och alldeles intill ligger en gammal kåk där Nilssons håller till. Trakten är nationalpark och Stark har nyss föranstaltat om vräkning av familjen Nilsson och deras inneboende, bl a gubben Karlin som kan stämma blod. Starks hustru har dött för någon tid sedan. Han och dottern Lena har bott i huset, men Stark har hittat en ny kvinna, Elin, som Lena inte kan acceptera. Hon lockar Nilssons att flytta in sina illa medfarna möbler efter vräkningen och försöker också övertala sin far att låta dem bo kvar. Genom den nya kvinnan har Stark blivit helt annorlunda. Lena känner det som om hon har blivit berövad sin far. Hon försöker hela tiden vinna honom tillbaka, men misslyckas. Lena är ""blödare"" – om hon skadar sig är det så gott som omöjligt att stoppa blodflödet. Karlin har räddat henne en gång från att förblöda. Nu funderar Lena ut att om hon skadar sig så att fadern måste anlita Karlin för att stämma blod, så ska hon dels kunna återvinna fadern genom sin handling, och dels sätta honom i tacksamhetsskuld till Karlin så att människorna i ""kåken"" ska få stanna kvar. Hon får tag på en vass glasskärva och övertalar Sven, Nilssons son, som tagit sig in i villan, att hjälpa henne med att hålla glasbiten så att hon kan skära sig över båda handlederna. Stark skickar i sin förtvivlan bud till Karlin, och till slut går han själv till ""kåken"". Sedan Karlin fått löfte om att om han kan rädda Lena, så ska de få bo kvar gör han ett försök, men misslyckas. ""Finns ingen kraft mera. Borta! För jag satte villkor. För jag ackordera. För jag var ond."" Och det finns ingen räddning för Lena. Folket i ""kåken"" är vinddrivna existenser, människor på livets skuggsida, som Höijer skildrar med stor värme – mellan dem och Lena finns det starka band. Modern, medan hon levde, ömmade för ""tattarna"" som Stark kallar dem. Katastrofen med Lena blir en vändpunkt också för Elin. ""Jag visste inte att allting hänger ihop så här! … Jag trodde jag rörde ett enda – och då börjar visst hela jorden att darra!"" Det har rests invändningar mot sannolikheten i pjäsen – man har hävdat att kvinnor inte kan ha blödarsjuka. Det är möjligt att det är så, men det är inte avgörande för pjäsen som ödesdrama. Det är Lenas offerhandling som är det viktiga – och Karlins misstag att ställa villkor för att hjälpa. Roller: 5 kvinnor (ca 20-60 år), 6 män (ca 20-65 år). Scenbild: 2: Jägmästare Starks villa och en illa medfaren ""kåk"" där ""tattarpacket"" bor. Speltid: ca 2,5 timmar. – E B"
