Beskrivning
Liksom i Peder Sjögrens båda andra, i denna bok presenterade kortpjäser, möter vi i Nobelfest två lite aparta manspersoner, men ändå så vanliga och representativa. (Att göra en längre föreställning med alla dessa tre pjäser, eller två av dem, och gärna med samma skådespelare, borde kunna vara en naturlig och lockande tanke för den rätta teatergruppen! Det finns intressanta paralleller på flera plan mellan dessa pjäser. Gubben Hök är från översta Norrland. Han har rest till Stockholm, teg om resan för gumman för att undvika ett rysligt hallå. Hans ärende i huvudstaden var kort och gott att få se en skymt av årets Nobelpristagare i litteratur, den store, sen hade man sett nåt i livet. Nu sitter han och slumrar på soffan på Centralen, väntar på tåget som skall föra honom hem igen. Det blev inte riktigt som han hade drömt om: Just som kortegen med pristagaren passerade den plats där han stått i flera timmar i kylan och väntat, var det någon som höll en hand för hans ögon. Handen luktade öl. Och med ett skratt i Höks nacke försvann mannen med handen i folkhavet innan Hök kunde se vem det var. Ölaren Janson kommer fram till Hök på bänken och varnar honom för att sitta och somna till: Det står en jeppe därborta och iakttar och den som sover i hallen åker ut (jeppen är hallvakten, ej synlig för publiken). Janson och Hök kommer i samspråk. Ganska snart står det klart, dock ej för Hök, att Janson är den som förorsakat Hök dagens stora besvikelse. Ur denna situation, där Janson snart erkänner, föds en egenartad dialog med spännande tvära kast och oväntade poänger. Den slutar när Hök i trappan på för publiken okänt sätt bringar Janson om livet. Jeppen gör entré, inser att Hök är skyldig och ber honom sticka. Janson är inte den förste som halkat i trappan. Jeppen blir ensam kvar, högtalaren ropar på honom och som en till synes redan dömd man släpar han sig iväg, enligt order. Pjäsen finns utgiven i ett litet häfte i Sveriges Dramatikerförbunds serie Repertoaren, nr 2, 1962. Roller: Gubben Hök, Ölaren Janson, Jeppen (den sistnämnde en mycket liten roll). Scenbild: Ett hörn av hallen på Stockholms Centralstation. En soffa och i bakgrunden en stentrappa, av vilken endast räcket syns. Eventuellt synlig högtalaranläggning och reklamaffischer för fjärran resmål. Det är midvinternatt. Speltid: ca 30 minuter.
