Beskrivning
Ursprungligen hette pjäsen Sjuk vård. Observera att det är två ord. Men jag gissar att titeln blev för demonstrativ för Gudmundsson, själv läkare. Pjäsen skrevs vid mitten av sjuttiotalet, långt före Babels torn. Den inspirerades av den självkritiska debatt sjukvården förde stimulerad och utmanad av bl a Ivan Illichs betraktelser. I den klassiska enaktarens form med en enda scenbild koncentrerar Gudmundsson många människors upplevelse av en valhänt, förljugen och varför inte inhuman sjukvård. Ämnet har allmän giltighet och är ett problem alla stöter på. Pjäsen skildrar en döende pappa, som har sin dotter på besök. Pappan har ett självklart förhållande till sin död. Han växlar mellan klarsyn och ilska, bitterhet och längtan efter att åtminstone få göra ett av de ting han inte hunnit med, nämligen att flyga och se hur jorden ser ut uppifrån. Dottern förmår inte möta hans uppriktighet och döljer sin oro och blygsel bakom förljugna förhoppningar om tillfrisknande och ett fortsatt liv. Varsamt tangerar Gudmundsson hur en ny tid förvisat sjukdom och död till sjukhusen och inte tillåter åldrande och sjuka att möta döden i den miljö de hör hemma i. Sjukvården representeras av en sjuksköterska som snart ska gå av sitt pass och en stressad jourläkare på snabbrond. Figurerna kunde lätt karikeras, men bör framställas med största allvar utifrån sina förutsättningar, för att Gudmundssons svarta, absurda humor ska få spelrum. När pappan börjar ställa frågor om hur länge han kan leva och vill veta hur jorden ser ut uppifrån, vilket den kongressresande läkaren borde kunna berätta om, återstår bara litet dämpande Mallorol och ett samtal med jourhavande psykiater för att lösa den mest allmängiltiga fråga en läkare – en människa – kan få: oron inför döden. Roller: 4 aktörer, varav 2 eller 3 kvinnor. Spelplats: Ett sjukrum. Speltid: Ungefär 40 minuter. – THM
