Beskrivning
Ursprungligen en dialog för radio kan denna lilla pjäs utan någon bearbetning också framföras på en scen eller i arenaform. Det är en ganska makaber historia, men berättad med utsökt precision i över och undertoner så att klangen blir ett vemod kryddat med humor och känslig psykologisk iakttagelse. Gravsättaren bär på urnan med vad som återstår av den gamle dansörens mångåriga partner i konsten och i livet. Dansören trippar efter, hinner inte riktigt med. De rastar på en bänk och dialogen handlar om det gamla parets gemensamma liv i konsten, 33 år med ett enda nummer på programmet. När de båda, som en livets ändstation, fått plats på Kungliga Stiftelsen i ett rum med möbler i vitt och till och med guld, låser de in sig och inför den publik som inte längre finns, men som man ändå har en plikt mot, uppför man sitt nummer. I slutposen dör gumman. Och när Peder Sjögrens pjäs slutar har också dansören dött, i en sista uppvisning inför gravsättarens förundrade ögon. Pjäsen är alltså en parabel över den mänskliga tillvaron, en på en gång grym och vacker miniatyr om bl. a att förhålla sig till en livsuppgift. Dialogen har skärpa och är rik på valörer, så att rollerna erbjuder fina speluppgifter. Pjäsen finns utgiven i bokform i Svenska radiopjäser 1959 (Sveriges Radios förlag). Roller: 2st – Dansören som är en liten gubbe och Gravsättaren som är en grovhuggen man. Scenbild: Vid en bänk på en kyrkogård. Det scenografiska kan begränsas till enbart denna bänk. Speltid: 20-25 minuter.
